(Fortfarande Februari)

Tankarna går kors och tvärs i skallen på mig, jag vet just nu varken ut eller in om jag ska vara ärlig.. =/
Det finns så många fördelar med att bo här; 

1. Stort hus med gott om plats för mig, hundar, katt och just nu kanin - och även hur mycket folk som helst! (nästan).
2. Stor tomt där hundarna kan rasa av sig, om jag bara får staketet fixat - dvs om bara snön kan försvinna. För just nu har jag inget staket alls bitvis...
3. Hästarna hemma på gården
4. Helt eget stall där jag inte behöver bry mig om någon konstig stallägare - Här ser jag pappa som ägare, eftersom han har bekostat det, och han är då rakt inte konstig!
5. Lugn och ro
6. Billigare bete för hästarna, dock mindre och utan vind/solskydd och naturlig vattenkälla..
7. Det är Dalarna

Samtidigt finns så många fördelar hemma i Uppsala:
1. Nära till Patriken
2. Nära till familjen
3. Hjälp om det krisar med djur eller så
4. Förhoppningsvis större chans till jobb (ska på intervju på torsdag)
5. Bättre bete för hästarna
6. Vännerna finns i krokarna (När Milla och Fanny nu flyttar hem)
7. Bättre läge för verksamheten
8. Alla mina kontakter i fodervärlden finns där
9. Uppsala
10. Andrum
11. Boendet kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte har något, men förhoppningsvis är det fungerande och utan beteckningen e.M.

Har spenderat en stor del av dagen med att prata med Milla på Msn - tack! - hon är gullig, "Wherever you'll go, I'll follow!" =)

Gårdagskvällen spenderades med att prata med Mamma, Pappa och Patrik... Ältande, vridande och vändande.. Jag försöker väl på sätt och vis få någon annan att fatta beslutet åt mig, vilket de naturligtvis inte kan..

Men jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till... Ska jag ge upp min dröm? Om jag gör det - kan jag komma tillbaka senare i livet och göra ett nytt försök? Kan det lösa sig här för mig med jobb? Kan jag (och pappa) finna energin att orka vidare med allt vad det innebär? Finns det en chans att De Övriga tar sitt förnuft till fånga och inser vad som behöver göras här, eller ska jag fortsätta kämpa i motvind? Är detta bara en period av "gräset är grönare på andra sidan"? Kommer jag ångra mig om jag ger upp?

Allra helst skulle jag vilja flytta hem tillfälligt, ett par månader eller så... och få tid att andas, känna efter och verkligen vara säker på vad jag vill.. Men DET, mina vänner, kommer aldrig gå att lösa..

Usch.. Tja.. om någon har lite pepp eller goda ideér så är de varmt välkomna att ringa eller nåt...

*Poff*